Våra fina tjejer...
... är verkligen fantastiska.
Det är bara det, att precis, just nu, är de fantastiskt BRÅKIGA.
Bea-Li är som en liten tonåring. Lite smått obstinat.
Noelle har ju alltid gått sin egna väg, och det är väl bra att hon är självständig. Men nu har det gått för långt.
Bara man närmar sig henne för att kanske ge en hjälpande hand på med kläderna, börjar hon morra och skriker,
- Kan sälv! Inte jöja mig!
Varpå hon kastar kläderna, springer därifrån och börjar sura!
Så står man kvar där, smått förvirrad och lite förnärmad efter en utskällning från en 2-åring, och inser att den här lilla krabaten bestämmer över två vuxna människor.
Hur blev det så?
Vart gick det fel?
När blev det så?
Om vi säger åt henne att hon inte får hoppa i soffan, skrattar hon bara åt oss och hoppar vidare, och säger:
- Joligt, mamma, Joligt!
Va?
Eftersom vi inte vill låta henne styra oss, blir det därför en hel del fighter numer.
Oj, vad energikrävande det är! Det är så tråkigt att behöva bli arg VARJE dag.
Just nu känner jag mig som "loser-mom".
Mellan de här olika sinnesstämningarna är de hur härliga och gulliga som helst. Då vill man bara stanna tiden, och alltid, alltid minnas.
Små mysiga stunder, som betyder så mycket.
Som ger energi att orka, när det inte alltid är så rosenrött.
♥
Det är bara det, att precis, just nu, är de fantastiskt BRÅKIGA.
Bea-Li är som en liten tonåring. Lite smått obstinat.
Noelle har ju alltid gått sin egna väg, och det är väl bra att hon är självständig. Men nu har det gått för långt.
Bara man närmar sig henne för att kanske ge en hjälpande hand på med kläderna, börjar hon morra och skriker,
- Kan sälv! Inte jöja mig!
Varpå hon kastar kläderna, springer därifrån och börjar sura!
Så står man kvar där, smått förvirrad och lite förnärmad efter en utskällning från en 2-åring, och inser att den här lilla krabaten bestämmer över två vuxna människor.
Hur blev det så?
Vart gick det fel?
När blev det så?
Om vi säger åt henne att hon inte får hoppa i soffan, skrattar hon bara åt oss och hoppar vidare, och säger:
- Joligt, mamma, Joligt!
Va?
Eftersom vi inte vill låta henne styra oss, blir det därför en hel del fighter numer.
Oj, vad energikrävande det är! Det är så tråkigt att behöva bli arg VARJE dag.
Just nu känner jag mig som "loser-mom".
Mellan de här olika sinnesstämningarna är de hur härliga och gulliga som helst. Då vill man bara stanna tiden, och alltid, alltid minnas.
Små mysiga stunder, som betyder så mycket.
Som ger energi att orka, när det inte alltid är så rosenrött.
♥