Vi har kommit på det!

Nu vet vi!
Vi vill inte bo i hus året runt. Vi vill bo i lägenhet som vi gör nu. Men vi vill ha ett hus i skärgården som vi kan bo i under de varma månaderna!
Vi har hittat huset också!
På Gåsö.













Visst är det helt fantastiskt?!!!
Budet är uppe i 3,1 milj.

Jag vann på triss idag, men det blev bara 50kr, så jag måste jobba lite på det.
Kanske kan kolla med ägarna om de kan tänka sig ett byte med ett litet sommarställe utanför Bankekind?

Drömmar kan besannas!

När glädje och rädsla går hand i hand.



Ni vet hur det kan vara på olika sociala tillställningar, där man inte riktigt känner varandra så väl.
Man pratar om väder, semester och bostad.

Så här brukar det vara på våra barns gårdsfest på dagis.
Det är absolut trevligt, så missförstå mig inte, - men det saknas något ibland. Man skulle vilja skala bort lite, bara för att se att de är precis som oss.

Så kommer en mamma fram till mig och börjar småprata.
Efter en liten stund handlar det inte om vädret, eller barnen längre.
Hon börjar prata om sin sjukdom.
Något som vi alla ser, för hon har tappat sitt hår.
Hon har cancer.
Hon vet ingenting än om framtiden, men det är ett återfall.
Hon pratar om livet, hur man plötsligt får andra värderingar, man tar inget för givet.
Jag tyckte att det var så jäkla skönt att hon pratade öppet, och inte låtsades som ingenting.

Jag gick från gårdsfesten fylld med respekt.
Respekt för livet, och för de som kämpar för att kunna upskatta livet, medans vi andra ofta glömt bort hur man gör.
En glädje över att få vara en medmänniska, som någon släppte in.
Men också en rädsla för hur snabbt det kan ta slut.

Fick en liten klump i halsen, när jag tänkte på hennes barn, och vilken oerhörd ångest hon måste ha, som inte vet om hon får vara med på minstingens första dag i skolan, eller den äldstas första kärlek.
Hur lär man sig att leva med det? Eller gör man inte det?

Ett minne blev plötsligt väldigt levande.
För ett år sen fick min mamma sin cancerdiagnos.
Bröstcancer.
Jag fattade inte riktigt. Blev nog chockad, ville inte tro att det kunde vara livshotande.
Hon är en riktig kämpe, min älskade lilla mamma.



Önskar att jag kunde varit hos henne mer än jag var.
Har vissa starka minnesbilder av perioder som hon gick igenom med behandlingen.
När jag kom hem, och hon hade fått sitt bröst bortopererat.
Jag hade med mig en fin blomma, för jag vet att hon tycker om det.
Men vem fan bryr sig om en blomma, när man precis blivit stympad? Det kan jag tänka på så här i efterhand. Men jag tror hon blev glad ändå.
Eller när hon skickar ett mms på sin rakade skalle, och skriver: Nya modet?
Åhhh, vad jag tyckte det var starkt minns jag!
Så fanns det de tillfällena när hon inte orkade hålla masken, när allt kändes överjävligt och helt hopplöst, och det var OK! Det kändes på något sätt bra att få veta, och att få bearbeta de känslorna.

Min mamma hade tur. Hennes cancer har inte spridit sig.
Så är det inte i alla fall.
LÅNGT IFRÅN.

Varför jag inte skrivit om det tidigare är för att jag inte velat. Det har varit för nära inpå. Nu har jag fått en distans, och fått bearbeta det på mitt sätt.

Det är så lite vi vet om framtiden. Hur många känner någon som haft eller har cancer? De flesta av oss.
Cancer är en av våra vanligaste folksjukdomar, visste ni att var tredje svensk kommer drabbas av cancer?
Det är skrämmande fakta. Speciellt eftersom det inte finns något botemedel än.

Hur gör man för att ta till vara på livet då?
Jag vet att man inte alltid kan gå omkring och lukta på alla blommor, eller aldrig höja rösten åt sina barn, eller strunta i att städa.
Men man kan lukta på några blommor. Man kan strunta i vissa fighter med barnen, och man kan faktiskt strunta i städningen varannan gång!

Ibland rusar livet iväg, och man hinner inte ens reflektera och stanna upp.
Jag brukar komma på det ibland, och då blir det fullt fokus på mina tre livslinor.
Bea-Li, Noelle och Jocke.
Där tankar jag kärlek och skratt.

Men också av andra nära och kära som finns omkring mig, som hinner säga ett vänligt ord, eller totala främlingar som delar med sig av glädje eller smärta.

Då kommer jag ihåg att uppskatta livet!



Ohoj!

Onsdagkvällen bjöds det på båttur med kollegorna!



Karolin och Lina!







Plötsligt blev det SM i servettvikning efter middagen...




Ja, Lina, du vann!

Vi hade en mysig liten båttur till sjöss!
Men det tog inte slut där, om ni trodde det?!

Nej då, Mariette fortsatte ut i natten och mötte upp med en kär vän som hälsade på från Barcelona.



Joje, och hennes kille Carlos!

Oj, vad kul det var att ses och få kramas lite!
Kändes som att vi sågs för ett par veckor sedan, fast jag tror att det var 2 år sen!!
Hjälp, vad tiden går!

Kom hemsläntrandes vid 01.30-tiden, med ett par glas innanför västen, så torsdagen var jag väl inte den mest produktiva...

Imorgonbitti styr vi kosan mot landet. Skulle åkt i eftermiddags, men det var stopp på E4:an, så vi vände och åkte hem.

Snopet...

Ha en riktigt härlig helg!
Kram!